Fisket ur Härnösands historia

På mitten av 1700-talet utgjorde fisket det avgjort vik­tigaste inslaget i stadens näringsliv. Talande kan vara den beskrivning av staden, som arkivarien Arwid Ehrenmalm gav i sin berättelse om den resa han före­tagit 1741 på uppdrag av Kungl. Vetenskapsakademien.

"De få borgare som i staden äro" (invånareantalet 1741 var ca 800) "leva alla, undantagandes 5 å 6 köpmän, utav fiske och sin åkers skötsel. Om våren reser nästan var man ut till sjöss på sina fiskelägen, där fiska de hela sommaren över, och dels insalta själva, dels sälja färskt åt bonden, som det sedan saltar".

Ännu i början av 1800-talet var fisket en huvudnäring. 1817 redovisade fiskaresocieteten 85 yrkesfiskare, vil­ket med hänsyn till familjemedlemmar och medhjäl­pa­re, fiskardrängar etc., torde svara mot 500 - 600 eller in­emot en tredjedel av stadens omkring 1800 invånare. (Det bör emellertid  framhållas, att fiskarna vintertid givetvis i viss utsträckning ägnade sig åt andra syssel­sättningar, arbete på skeppsvarvet, jord­bruk etc.). Som jämförelse kan nämnas, att antalet handlande och hant­verkare vid samma tidpunkt ut­gjor­de 38 resp. 77. En grov uppskattning av hur stadens befolkning fördelade sig procentuellt på de olika yrkes­grupperna skulle ge föl­jande siffror: fiske 30, handel och sjöfart 25, hant­verk 30, ämbetsmän, allmän tjänst och försvarade ar­betsta­gare 15.

Fiskarna utgjorde också, som nyss antytts, en särskild societet. I praktiken hade de hållit ihop som yrkes­kår redan sedan tidigt 1700-tal utan att ha bildat någon or­ga­niserad förening. 1765 hölls emellertid konsti­tue­rande sammanträde med Hernösands Fiskare Societet, vilken sedan fick betydelse i det kommunala vid sidan av hantverkare och handelssocieteterna (jfr. sid. 138). Den blev också organiserad med ålderman och bisittare samt av magistraten förordnad ämbetsrådman, som skul­le närvara vid sammanträdena. Den sist­nämnde för­de vanligtvis protokollet och uppbar ett mindre arvode för sina tjänster. Åldermannen till­hör­de olika fiskeham­nar. Även i andra sammanhang framträdande åldermän var Olof Häggdahl, Barsta, som kom att tillhöra den första uppsättningen ledamöter i stadens drätselkam­ma­re 1844, och Anders Hägg­kvist, Prästhus. även han ett par år kring 1850 ledamot av drätselkammaren. Näm­nas bör också Eric Rodling, Solum, som blev invald i stadens första stadsfullmäktige.

Fisket. som i stort sett var begränsat till strömmings­fiske, bedrevs från fiskehamnar på Härnön samt längre bort både norr och söder om staden. (Endast undan­tags­vis förekom andra fiskslag, såsom sik, torsk, lax, gädda, abborre och lake. Avsättningen gick som regel till stadens behov.) Strömmingsfångsten fann också i huvudsak lokal avsättning, såväl i staden som på landsbygden. Genom kunglig resolution hade staden redan 1652 fått företrädesrätt till fiske inom ett område, som sträckte sig två mil såväl norrut som söderut från staden. Dock gällde givetvis, att uppgörelse träffades med strandägarna.

Fiskarna sökte förvisso slå vakt om sina rättigheter gentemot intrång från obehöriga, både när det gällde landsbor och i fråga om stadsbor med annan yrkestill­hörighet, tjänstemän, handlande och hantverkare. Man sökte också begränsa antalet yrkesutövande fiskare ge­nom att - i likhet med de båda andra societe­terna – kri­tiskt och i mest möjliga mån restriktivt behandla nya burskapsansökningar. I november 1807 hemställde man hos K B

"att ingen utom de i staden varande fiskare- och borga­re­söner måtte vinna bifall till burskap på fiskerinä­ringen härstädes, såframt de icke hos någon borgare och fiskare tjänat åtminstone i fem års tid samt un­der denna tid inhämtat erforderlig insikt i nämnda hant­e­ring och dessutom genom sitt välförhållande gjort sig förtjänta av fiskerskapets förtroende, då Fiskareso­cie­teten visst icke vill lägga hinder i vägen för sådana sö­kandes framtids bärgning och underhåll".

Genom ett av magistraten 1792 stadfäst societetsbeslut, hade man tidigare fått fastslaget, att

"ingen_,fiskare må vara berättigad att nyttja och bruka fiske uti någon hamn, det vare sig inom eller utom sta­dens inägor eller med skattemännens ackorderat med mindre han sig med societeten förenat".

Ett särskilt problem utgjorde Gävlefiskarna, som sedan gammalt brukade fiska efter Ångermanlands­kus­ten. Gäv­le var ju ända till 1582, då Hudiksvall fick sina pri­vilegier, Norrlands enda stad, och dess fiskare ansåg sig fördenskull - om med stöd av kungliga resolutioner, pri­vilegier eller ej - ha särskilda rättigheter att bedriva fis­ke även mycket långt norrut. Genom en Kungl. Maj:ts resolution 1777 (efter besvär från Gävle!) fick emel­ler­tid Härnösand bekräftat, att Gävleborna inte längre hade några särskilda rättigheter gentemot Här­nösands­fis­kar­nas näringsfång. Dels arrende­rade staden fiskerätt av kronan eller enskilda jord­ägare, dels sökte man för­vär­va fiskehamnar med full äganderätt. Det för­ra var fallet med Marviks­grunnan (Grunnan) på syd­spet­sen av Södra Ulvön, där staten uppbar arrendet, t.ex. Prästhus på Hemsön, Gånsvik och Solum på Här­nön och Glon vid Svenskär i Häggdånger, där enskilda var strand- och fiskerättsinnehavare. Det senare, alltså full äganderätt, gällde Barsta i Nordingrå. Sammanlagt var det 1817 vid inte mindre än nio fiskehamnar, som stadens fiskare­so­cietet hade hamn lag och hamnfogde, nämligen (siff­rorna inom parentes anger antalet fiskare) Marviks­grun­nan (15), Barsta (8), Prästhus (12), Lungö (12), Gånsvik (10), Solum (11), Glon (5) och Lerviken (9). Till en hamn kunde sedan höra ett eller flera när­belägna fiskelägen. Sålunda hörde t.ex. Sjöviken och Skärsviken på Härnön till Solum och Juviken på Hem­sön till Prästhus. Men man höll till även längre norrut än Marviksgrun­nan. 1820 hade man ett lag på fyra fis­kare i Trysunda, och ända uppe på Långholmen strax söder om Husum hade man också ett lag på fyra vid samma tidpunkt. Söderut sträckte sig fiskeintres­sena ner till Åstholmen sö­der om Åvikebukten. Det må framhållas, att Gävlefiskare också höll till vid flera av de nämnda fiskelägena från Långholmen i norr till Åst­holmen i söder. Konkurrensen om fiskeplatserna var hård.

En detalj, som på sitt sätt kan ge ett mått på de skilda fiskehamnarnas betydelse, kan noteras från 1824. Det gäll­de att fördela det på fiskaresocieteten fallande an­slaget - arvodet till stadsläkaren Th. Hedlund, vilket ut­gjorde 6112 tunnor saltad, huvudlös strömming. För­delningen blev - enligt societetens protokoll - som föl­jer. (Siffrorna inom parentes anger antalet kontributö­rer) :

Långholmen 1/4 (3), Trysunda 1/4 (4), Marviksgrunnan 1 (13), Barsta 1/4 (3), Berghamn 1/4 (2), Prästhus med Juviken 5/8 (11), Lungön 1/2 (9), Gånsvik 1/2 (7), So­lum 1 1/4 (13), Svenskär och Lerviken 1/2 (7), Bars­viken, Marviken och Astholmen 3/4 (5).

Mot mitten av 1800-talet började fisket förlora i bety­delse för stadens näringsliv. Ännu 1853 redovisade vis­ser­ligen fiskaresocieteten 58 yrkesfiskare, fördelade på hamnarna Marviksgrunnan (10), Barsta (5), Berghamn (1), Prästhus (7), Lungön (10), Gånsvik (8), Solum (6), Barsviken (10) och Åstholmen (1), men samtidigt hade övriga näringsgrenar, handel och sjöfart samt hantverk och industri, fått ökad omfattning, varför fiskets relati­va betydelse blivit långt mindre än 40-50 år tidigare. Denna utveckling fick också sitt uttryck i att Fiskareso­cie­­teten på ansökan 1849 fick sin skatteplikt nedsatt till hälften eller från 300 till 150 s.k. borgareören. Talande kan också vara att inte mindre än 14 fiskare 1858 avsa­de sig sitt burskap.

Under 1850-, 1860- och 1870-talen gick antalet yrkes­fiskare ned ytterligare. Den industriella utvecklingen vid­tog, handeln och sjöfarten blomstrade och av den forna huvudnäringen fisket blev under senare delen av 1800-talet en mer anspråkslös andrahandsnäring. Belysande för utvecklingen är att fiskaresocieteten upp­hörde som ren yrkessam­manslutning. Näringsfri­hetens införande hade givetvis även sin del i händelseutveck­lingen. Från och med 1872 tog man in också fiskares söner och döttrar, även om de ej aktivt deltog i fiske, såsom delägare i societetskassan, vilken i huvudsak blev en sjuk- och begravningskassa. Talande kan för övrigt vara, att det blev avslag, när societeten 1908 behandlade en begäran från en kamrer A. Nordström om ett anslag på 25 kr "såsom bidrag för havda kostna­der vid bildandet av ett förbund för samtliga yrkes­fis­kare i Ångermanland och Medelpad, vilket förbund av­såge att tillgodose fiskarnas hittills mycket tillbakasatta intressen". I protokollet står, ^"Men då numera just ing­en yrkesfiskare tillhör societeten blev hans anhållan enhälligt avslagen".

Bland fiskelägena på Härnön var det egentligen endast Solumshamn och Gånsvik, som hade bofasta yrkes­fis­kare i början av 1900-talet. Ett tio-tal resp. fem-tal. Av de närbelägna fiskelägena var det endast Lungö, där fis­ket hade en något större omfattning. Sommargäster ha­de börjat ta över fiskarstugorna.

Totalfångsten, som huvudsakligen utgjorde strömming med obetydliga mängder sik, lax, torsk, beräknades 1920 för de inom staden belägna båda hamnarna uppgå till 140 ton. En stor del av fångsten försåldes i staden färsk. Fiskarbå­tama samlades vid Packarlaven, och planen nedanför gamla landstatshuset kunde trots allt ibland ha karaktären av ett litet fisktorg.